snowfell

---

Häromdagen så mötte jag en bekant på tåget till Tierp, hon visade mig glatt sin vänstra hand där beviset för förlovningen vackert satt. Jag gratulerade henne och frågade hur det kändes och hon svarade: det känns bra, men lite konstigt. Jag har inte träffat honom än. Hon är 17 år och kommer från, vad jag tror, Iran.

Ändlös kärlek är det vackraste jag kan komma på, och vi tar inte ens vara på det. Det är någon som tas förgivet, att man ska hitta sin kärlek och hålla ihop med denna hela livet. Man säger: jag älskar dig, till folk man knappast känner och nu så förlovar sig många ungdomar redan i 15 års ålder.
Jag tycker synd om er.

Jag har hittat min ändlösa kärlek, och jag drar mig inte för att visa eller prata om den. Jag älskar min Martin, och jag har aldrig känt mig så trygg, omtyckt, glad eller älskad utav någon tidigare. [familjen borträknad]
Jag skulle kunna skriva i 3 dygn om allt underbart han fyller mitt liv med, men jag vill liksom behålla det för mig själv. Vi är som skapta just för varandra, även om vi är väldigt olika så känner vi ändå samma sak.
Jag vill aldrig lämna den här kärleken, jag tänker hålla den hårt hårt så länge det bara går.
Det finns liksom ingen som lyssnar som han gör, ingen som tittar på mig på samma sätt, ingen som skrattar med mig, håller mig eller talar lika öppet som han gör.
Det finns ingen som jag saknar eller tänker på lika starkt som dig. Jag behöver dig.
Tack för att du har visat mig hur det kan vara, tack för att du finns.
Jag tänker aldrig släppa taget. Det gör man liksom inte, när man äntligen har hittat någon.

Men just nu känner jag mig inte välkommen. Inte just nu ..
Kom hem.